Archive for January, 2012
Varför ska det vara så otroligt svårt att gå ner i vikt? Det verkar i varje fall vara snudd på omöjligt för mig. Vissa av mina vänner som bantat tappat hur mycket som helst på nolltid och stannade sedan kvar på sin matchvikt. Jag förstår inte varför vissa begåvats med en sådan fettförbränning medan jag har fått en så seg. Det är så orättvist. Om jag hetsbantar en vecka går jag ner kanske två kilo och sedan när jag återgår till mer normal och då menar jag sund diet som en dietist rekommenderat går jag upp tre kilo istället. Det ska inte få vara så. Varför, varför, varför. Jag förtjänar faktiskt inte det här problemet. Eller jag är ju inte sjukligt fet, jag bara väger mer än jag borde. Och faktiskt jag är hellre lite för tjock än för mager. Jag tycker bara att det är så jobbigt det här att vissa kan äta vad de vill, oftast sådana som inte ens bryr sig om hur de ser ut, medan osäkra fåfänga stackare som jag får världens långsammaste ämnesomsättning.
Sedan en tid tillbaka har dem mer eller mindre känts som om jag lever i ett vakuum. På fullaste allvar alltså. Dagarna blir mer och mer lika varandra och hela varat liksom krymper. Det är ingen behaglig känsla, inte på något sätt. Mest irriterande är jag inte riktigt kan identifiera källan till problemet och då är det onekligen svårt att göra någonting åt saken. Om det ändå kunde vara något påtagligt, enkelt. Jag skulle till och med föredra svåra förändringar i gula fläcken framför den här ovissheten. Nu har jag visserligen ett par eller tre teorier som möjligtvis kan synliggöra orsaken till min nuvarande situation. Nu är det så jobbigt att i varje fall en av de här teorierna är så pass obehaglig att jag definitivt inte vill att stämmer. De andra är väl inte direkt trivsamma de heller men det innebär ingen oundviklig livskris ifall de nu skulle visa vara sanna, det gör däremot det värsta scenariot. Sen är förstås ingen omöjlighet att hela mitt predikament består av en kombination av olyckliga faktorer. Då kan det bli mer komplicerat att reda ut allt. Men något måste göras. Det minst fasansfulla scenariot bygger på (grovt förenklat)att jag inte trivs på mitt jobb. Jag ska börja med att utreda den möjligheten, sedan får vi se vad som händer.