vibramfivefingern.com

Sedan en tid tillbaka har dem mer eller mindre känts som om jag lever i ett vakuum. På fullaste allvar alltså. Dagarna blir mer och mer lika varandra och hela varat liksom krymper. Det är ingen behaglig känsla, inte på något sätt. Mest irriterande är jag inte riktigt kan identifiera källan till problemet och då är det onekligen svårt att göra någonting åt saken. Om det ändå kunde vara något påtagligt, enkelt. Jag skulle till och med föredra svåra förändringar i gula fläcken framför den här ovissheten. Nu har jag visserligen ett par eller tre teorier som möjligtvis kan synliggöra orsaken till min nuvarande situation. Nu är det så jobbigt att i varje fall en av de här teorierna är så pass obehaglig att jag definitivt inte vill att stämmer. De andra är väl inte direkt trivsamma de heller men det innebär ingen oundviklig livskris ifall de nu skulle visa vara sanna, det gör däremot det värsta scenariot. Sen är förstås ingen omöjlighet att hela mitt predikament består av en kombination av olyckliga faktorer. Då kan det bli mer komplicerat att reda ut allt. Men något måste göras. Det minst fasansfulla scenariot bygger på (grovt förenklat)att jag inte trivs på mitt jobb. Jag ska börja med att utreda den möjligheten, sedan får vi se vad som händer.