Archive for the ‘Uncategorized’ Category
Varför ska det vara så otroligt svårt att gå ner i vikt? Det verkar i varje fall vara snudd på omöjligt för mig. Vissa av mina vänner som bantat tappat hur mycket som helst på nolltid och stannade sedan kvar på sin matchvikt. Jag förstår inte varför vissa begåvats med en sådan fettförbränning medan jag har fått en så seg. Det är så orättvist. Om jag hetsbantar en vecka går jag ner kanske två kilo och sedan när jag återgår till mer normal och då menar jag sund diet som en dietist rekommenderat går jag upp tre kilo istället. Det ska inte få vara så. Varför, varför, varför. Jag förtjänar faktiskt inte det här problemet. Eller jag är ju inte sjukligt fet, jag bara väger mer än jag borde. Och faktiskt jag är hellre lite för tjock än för mager. Jag tycker bara att det är så jobbigt det här att vissa kan äta vad de vill, oftast sådana som inte ens bryr sig om hur de ser ut, medan osäkra fåfänga stackare som jag får världens långsammaste ämnesomsättning.
Sedan en tid tillbaka har dem mer eller mindre känts som om jag lever i ett vakuum. På fullaste allvar alltså. Dagarna blir mer och mer lika varandra och hela varat liksom krymper. Det är ingen behaglig känsla, inte på något sätt. Mest irriterande är jag inte riktigt kan identifiera källan till problemet och då är det onekligen svårt att göra någonting åt saken. Om det ändå kunde vara något påtagligt, enkelt. Jag skulle till och med föredra svåra förändringar i gula fläcken framför den här ovissheten. Nu har jag visserligen ett par eller tre teorier som möjligtvis kan synliggöra orsaken till min nuvarande situation. Nu är det så jobbigt att i varje fall en av de här teorierna är så pass obehaglig att jag definitivt inte vill att stämmer. De andra är väl inte direkt trivsamma de heller men det innebär ingen oundviklig livskris ifall de nu skulle visa vara sanna, det gör däremot det värsta scenariot. Sen är förstås ingen omöjlighet att hela mitt predikament består av en kombination av olyckliga faktorer. Då kan det bli mer komplicerat att reda ut allt. Men något måste göras. Det minst fasansfulla scenariot bygger på (grovt förenklat)att jag inte trivs på mitt jobb. Jag ska börja med att utreda den möjligheten, sedan får vi se vad som händer.
Den här tiden, 2000-talet passar inte mig riktigt. Jag skulle vilja leva någon gång i mitten av 1960-talet för alltid. För mig är de åren den västerländska civilisationens absoluta höjdpunkt. Allting verkade vara så mycket bättre då. Snyggare kläder, bättre filmer och coolare musik. Dessutom slapp man alla dessa eviga mobiltelefoner och all jobbig reklam. Datorer var och så som en riktig dator ska vara. Stora som hus och med en massa lampor som blinkar och rullband som snurrar. Det var helt enkelt bättre förr. Jag tror till och med att mindre roliga saker som klimakteriet var betydligt trivsammare på den tiden. Kunde jag skulle tillverka en tidsmaskin och åka tillbaka till 1964. Det vore perfekt. Saker och ting så dessutom ut att hela tiden bli bättre nu. Till skillnad från idag då allt mer eller mindre står stilla bortsett från att det kommer nya mobiltelefoner en gång i veckan som alla är likadana bortsett från det faktum att de innehåller ännu fler värdelösa funktioner.
Jag gillar språk, alla språk förutom danska skulle jag vilja säga. Dessvärre kan jag bara svenska och engelska men jag har tänkt lära mig fler. Nu tänkte jag istället för att berätta om mina framtida språkstudier diskutera engelska accenter. Vissa är faktiskt otroligt vackra. Vad gäller svenska så är mild finsk brytning fantastiskt snyggt tycker jag. Men engelska, där tycker jag att antingen ren brittisk engelska av den typen som skådespelarna James Mason och Peter Cushing pratade är snyggast. Näst därefter kommer enligt min mening australisk dialekt. Sådan kan vara väldigt tjusig. Fransk brytning kan vara vackert också men den dialekten har blivit så parodierad att det är svårt att ta någon som pratar så på allvar. Men amerikanska dialekter är ytterst sällan behagliga. Viss New York slang kan vara rätt cool men jag väldigt svårt för det där bräkiga sättet att tala som så många amerikaner gör. Jo, Al Pacino pratade ganska snyggt i den där (egentligen ganska dåliga) filmen där han spelar (groteskt överspelar till och med) ensam militäröverste som blivit eller mindre lam av någon sjukdom som benskörhet eller något i den stilen. Nej, han var ju blind kom jag just på.
Kan det aldrig vara nog? Någon får det väl räcka tycker man. I varje fall för min del. Jag har nämligen besvär så det räcker och blir över just nu. Till att börja med har det varit översvämning i min lägenhet, en massa grejer har blivit förstörda och jag måste flytta till en evakueringslägenhet medan värden fixar till min. Vilket kan ta ett bra tag, minst två månader har jag fått höra. Och den här evakueringslägenheten är ingen hit direkt. Dels ligger den betydligt längre från mitt jobb så jag måste gå upp en halvtimme tidigare ungefär varje morgon. Sedan är den både mindre och tråkigare än min riktiga. Till råga på allt så finns heller ingen balkong. Jag måste ha balkong mina katter blir tokiga annars. Jaja, sedan var det den här jobbkonflikten. Jag har lite hamnat i bråk med en kollega (helt utan egen förskyllan vill jag gärna tillägga) vilket förpestar mina dagar. Och som inte det vore nog tror jag att jag har en urinvägsinfektion på gång. Tar det aldrig slut?